Lovisa sover i sjalen men kommer vakna snart. Jag får inte sätta mig bekvämt för då protesterar hon så jag får sitta här framför datorn med ryggvärk! Passar därför på att försöka skriva det där inlägget jag funderat på länge och nämnde igår.
Det ska alltså handla om förlossning!
Förlossning. Smaka på ordet! Förlossning!
För mig väcker det bara obehag och har så alltid gjort. Så pass mycket att jag efter många om och men, många samtal, mycket googlande, ännu fler samtal, ett par liter tårar, en smula magkatarr blev beviljat ett planerat kejsarsnitt. Pest eller kolera, jag valde koleran!
(Och allt gick bra! Superproffsig och bra personal på gynop. Vill hälsa till narkossköterskan Lindvall, vilken underbar kvinna!)
Det som retar mig så in i helvete är att man gång på gång dumförklarar kvinnor och undanhåller information!
Extra tydligt blev det under vår föräldrautbildning.
Vi kom till området "Komplikationer". Komplikationer. Smaka på det ordet. Om "Förlossning" väckte obehag hos en del borde väl "komplikationer" väcka obehag hos en större massa?
Anyway.
De två komplikationerna som togs upp var Sugklocka och Kejsarsnitt. Bara där, att kejsarsnitt skulle vara en komplikation i sig och inte en utväg man tar till när det uppstått komplikationer är ju intressant. Gäller ju faktiskt också sugklockan! Kommer inte ungen ut av sig själv måste den ut! Antingen suger man fast en klock (ja, klock, med tydligt o-ljud) på skallen på ungen och drar för glatta livet (med stor risk för skador på mamman) eller så skär man ut den!
Dessa två metoder kan ju då i sin tur leda till olika komplikationer men inte fan är de komplikationer i sig!
Vår föräldrautbildningsledare pratade också om det här som många kvinnor råkar ut för, det roliga "att spricka". Det togs upp ungefär så här:
"Man kan spricka lite, men det sys och känns knappt".
Snipp snapp snut.
Jag kokade av ilska, men ville inte säga något då! Tittade på mina medsystrar i rummet och hoppades att de skulle vara så rådiga att de själva skulle söka information om vad som komma skulle (kunna) istället.
Jag började fundera och tog upp det med ett proffs.
Om man invaggas i det att allt går som det ska, bestående men finns inte, hur reagerar man då om man råkar ut för något? Om man aldrig ens gjorts uppmärksam på att det kan förekomma? Hur mår man då? Söker man hjälp? Tänker man "detta kanske är normalt, (under)livet är förändrat/förstört", "Om man föder barn får man väl räkna med att man lider vissa sviter", "ja ja, detta är väl normalt, att aldrig kunna gå nånstans utan att veta att det finns en toalett inom springhåll eftersom man inte kan hålla sig många minuter när det väl trycker på", "ja ja, samliv, vad är det?".
Proffset höll med om min teori att vissa depressioner kunde spåras till detta faktum.
Var på en återträff igår och fick till min sorg, och glädje höra att det jag förutspått slagit in i vissa fall. Sorg för givetvis önskar man ingen dessa otrevligheter, och glädje att nu fick bm höra att de kanske borde tänka om i informationen till gravida. Det hade uppstått komplikationer som det aldrig hade funnits en tanke på och detta hade ju givetvis, förståeligt, påverkat negativt!
Det vi fick höra då var att det var så svårt att veta vilken nivå man skulle lägga sig på, man vill ju inte skrämma kvinnan!
Det tycker jag låter så sjukt!
Hallå! Hon är redan gravid, barnet finns och en förlossning är oundviklig! Varför inte vara uppriktig med vilka skador/komplikationer som kan uppstå? MEN också normalisera och berätta hur man går vidare för att få hjälpen man har rätt till! Om man spricker från Ystad till Haparanda kanske det är lättare att hantera om man på förhand vet om att det förekommer men också hur man kan få hjälp, hur återhämtningen ser ut!
Ska man behöva ta det också när man kastats in i livet med en liten bebis? Plötsligt kan du inte gå på toaletten samtidigt som du ska ta hand om en bebis! Vart vänder man sig?
SVT visade en skrämmande dokumentär häromveckan. Uppdrag Granskning hade granskat eftervård och komplikationer. Skrämmande! En kvinna hade gått i åtta år med problem, hennes liv var svårt begränsat, utan att förstå att det fanns hjälp att få! Vården hade ignorerat hennes problem vid rutinkontroller.
Enligt dokumentären rapporteras ca 4% sfinkterrupturer (Ystad-Haparanda, alltså att man spricker HELA vägen) men mygel och mörkertal pekar på närmare 10%! Om dessa 4% får hjälp är det ju jättebra, men de som inte rapporteras? De får ju inte samma hjälp, deras skada "finns" ju inte!
Ingen vet på förhand hur en förlossning kommer se ut, men varför informeras man inte om vad som kan ske? Barnmorskor brukar säga "Googla inte", men borde man då inte kunna förutsätta att DE ska komma med korrekt information?
Det handlar ju inte om skräckpropaganda! Prata om det och ta upp det till ytan!
Men tokigt är det ju när barnmorskornas förbundsordförande (eller vad hon nu var) tyckte att detta var skämmigt, eller vad hon sa. Det här med undersökningar för att ta reda på hur kvinnan klarat sig efter den enorma påfrestning det är att trycka ut en 3,5kilo (mer, mindre) unge med ett diametermått som en melon genom ett trångt utrymme !
Det känns verkligen som ett dumförklarande av kvinnan, att hon inte kan hantera informationen utan måste "ljugas för" för annars förlorar hon fattningen och blir hysterisk, eller nåt!
Ge henne informationen, för tusan!
Läste en undersökning. Kommer inte ihåg var eller vem som gjort den men den visade på att 25% av kvinnor som fött barn fått bestående men av något slag.
Det som brukar tas upp när man diskuterar detta är hur det skulle se ut om karlarna födde barn. Skulle det födas några barn öht om det innebar att de skulle lååååångsamt trycka ut en melon (vi kan säga något mindre, säg apelsin för proportionernas skull) genom sitt kära organ med 25% risk för bestående men och ännu större risk för skador/problem i direkt anslutning till förlossandet?
Jag vet inte om jag vill spela det kortet för nu ÄR det inte så.
Kvinnor har fött barn i alla år, och kvinnor har dött i barnsäng i alla år. Nu har vi tur att förlossningsvården ändå är så pass bra men nog är det skrämmande vad som kan ske EFTER förlossningen. Eller snarare, vad som INTE alltid sker från vårdens sida.
Det är också väldigt sjukt att kvinnan inte får välja själv vilka risker hon villl utsätta sig för! Både kejsarsnitt och en vaginal förlossning är förknippade med vissa risker. Dock olika risker! Ett planerat snitt är oerhört kontrollerat och en rutinop för personalen. Kostar lite mer dock. Man utsätter sig som sagt för olika risker! Syrebrist för barnet är vanligare vid VF än KS. Sammanväxningar för mamman är vanligare vid KS än VF. Till exempel. Man kan leta siffror och statistik om man vill det. Jag har gjort det och gjorde mitt val utifrån det. Eller, jag hade min uppfattning och sedan fick jag kämpa.
I den första föräldragruppen vi var på igår, med alla nya människor, diskuterades också förlossningar. Två av kvinnorna var snittade sedan tidigare och hade nu fött "vanligt". Det var det värsta de varit med om och skulle aldrig utsätta sig för det igen. Det stärkte MIN uppfattning om det hela.
Det betyder ju inte att det ÄR så, uteslutande, men nog borde kvinnan få informeras och sedan vara med och påverka?
Nej, nu ska jag sluta flumma!
Min kära dotter börjar röra på sig i sjalen och ger ifrån sig korta, gälla ljud, som om hon drömmer mardrömmar, så jag tror det är dags för mat snart! Även om jag tycker det är vemodigt att ta henne ur sjalen, det är ju så mysigt att ha henne nära. Idag ville hon inte ens somna om på mitt bröst efter maten vid nio-tio! Nej då skulle hon plötsligt ligga i babynestet och somna om själv där! Jag fick iaf hålla om henne och somnade med hennes lilla hand hårt hållande min ena tumme!
Hoppas just DIN förlossning blir alldeles fantastisk och att du får själv bestämma vilka risker du är villig att utsätta dig för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar