Maktlöshet och skuldkänslor!

Skulle kunna vara namnet på en Jane Austen-roman, Maktlöshet och Skuldkänslor...

Ikväll har Lovisa så himla ont i magen! Känner inte ens igen hennes skrik, så ont har hon! Det sköljer över mig vågor, nej tsunamis av maktlöshet när jag lyssnar på henne och ser hennes vackra lilla ansikte förvridas i plågor.

Stackars lilla hjärtat!

Det tredje näst värsta, efter 1. Hon har ont. 2. Jag kan inte göra något, är att det med största sannolikhet vi som har orsakat detta genom att provocera med mjölkmat. På läkares inrådan iofs, men det tar inte bort skuldkänslorna!

I ett halv dygn har hon nu varit utan mjölkmat och jag hoppas det går snabbt att läka den skada det har orsakat i hennes lilla, lilla kropp.

Jag håller tummarna för att vi alla får sova i natt. Hon, för att jag tänker mig att kroppen får en chans att läka i vila. Jag, för att jag är så mycket bättre på att hantera jobbiga saker om jag fått vila lite. Olle, för att han börjar jobba imorn.

Sitter med ena foten på babysittern och gungar henne samtidigt som jag skriver. Hon verkar rätt nöjd när det rör sig. För en liten stund spricker hon upp i ett leende som skulle smälta polar-isen om hon visade sig där, men det går snabbt över och förbyts i en grimas och ett gnäll. Ett gnäll som blir fler och fler.

Min lilla, lilla, vackra hjärtemänniska. Vill så gärna hjälpa men vet inte vad jag ska göra.

Imorn blir vi själva och jag hoppas magen är bättre då för det ÄR jobbigare att inte kunna rådfrågas, prata och stötta varandra. Vad ska VI göra? Inte Vad ska JAG göra?

Nu önskar vi oss en bra och lång, sammanhängande sovstund. Hon har inte riktigt kommit till ro ikväll så kanske, kanske vill Lovisa också sova i natt. Hon har ju bjudit på ca 7 timmar nån gång så där och det skulle vi alla behöva.

Känns som att jag bara svamlar, ursäkta mig. Det blir lätt så när man har känslorna utan på kroppen. Det är också lättare att svamla iväg när man sitter framför datorn och inte telefonen eller paddan.

Våra underbara katter är om möjligt ännu mer underbara nu. De är snälla och nyfikna men väldigt avvaktande. Gör inget dumt mot Lovisa alls. De kanske nosar, men går därifrån om de känner sig obekväma.

Borde verkligen posta iväg detta inlägget nu men det funkar som terapi för mig. Att skriva av mig. Det har det faktiskt alltid gjort. Skriva och musik, skriva musik. Utlopp för en massa. Inget som får kvalitetsgranskas efteråt för då blir det bara fel. Fel fel.

Ska nu ta min maktlöshet och mina skuldkänslor och försöka krypa ner i sängen snart. Kanske titta på ett Big Bang-avsnitt till innan det är dags för Lovisas kvällsmål. Hon ligger och tittar på lamporna och är världens vackraste bebis!

Önskar bara jag kunde ta bort hennes onda.