När man åker buss tycker jag det är så gulligt när busschaffisarna vinkar åt varandra när de möter en annan buss. Det är så roligt! De har ingått nån slags pakt där de alla är del av en gemenskap där de visar sin tillhörighet med en vinkning. Det är DOM som har nåt att dela på! :P Likadant med hundägare! Cyklade förbi ett par i morse. De kom från varsitt håll. Deras hundar började hälsa på varandra och det gjorde även ägarna. Hundtricket liksom! Där är det hundarna som gör att man börjar prata med en vilt främmande människa.
Jag har även tänkt på det liknande fenomenet när man träffar på nån svensk i utlandet! Aldrig har man väl känt sig så svensk och en så stark gemenskap med det andra svenska sällskapet, även fast man kanske inte har en sko gemensamt i övrigt! Det räcker att man har samma slags pass och är uppvuxen i landet där man kollar på Kalle Anka varje jul. Eller, om man tänker efter, så är det ju bara språket! Man struntar ju rakt i hur människan ser ut när man hör någon yttra något på svenska på en helt oväntad plats! Och man pratar helt obekymrat med dem! Sånt sker ju tyvärr allt för sällan hemma... Lite tråkigt kanske!
Och visst blir man lite glad när man ser en svensk registreringsskylt i utlandet också?
Ett litet spår av det, tycker iaf jag, är väl när man befinner sig på annan ort och stöter på en bekant från samma ort. Man behöver inte ens vara bekant mer än att man känner igen ett ansikte för att man ska tycka sig ha en anledning till kontakt!
Man skapar själv ursäkter till att vidga sitt kontaktnät! Man skulle aldrig kanske samtala om man var på hemmaplan, då har man ju ingenting gemensamt, men bara för att man möts på ett annat ställe har man gjort det legitimt att ta kontakt! Man skapar egna regler! Regler som begränsar men ibland öppnar nya vägar.
Mycket märklig det där. Men roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar