"Men nu är du väl lycklig!!?"

Vad svarar man på det?

"Ja, oj så lycklig jag är".

Men när det kanske inte är riktigt så man känner sig då?

Då kommer frågorna.

Vad gör man när Babybluesen vägrar gå över?

När tredjedagsgråten snarare kan kallas "treveckorsgråten" eller till o med "tremånadersgråten"?

När allt mest känns jobbigt.

När människor frågar "Hur känns det?" med förväntan i rösten och man helst av allt vill svara "Skit!"

När skuldkänslor över känslorna äter upp en inifrån.

När allt man vill är att få känna den här överväldigande lyckan över det lilla mirakel som ligger framför en och inte "Hjälp, vad har jag gett mig in på?" och sedan tårar av ångest.

När mammalyckan helt enkelt inte infinner sig direkt.

Så var det för mig. Folk frågade hur det kändes och allt jag kunde säga var "omtumlande" eller "det är en enorm inställning". Ville inte erkänna, kanske inte ens för mig själv, att jag grät varje dag, att jag kände ångest över min nya roll. Att det enbart kändes jobbigt.

Tittade på min dotter och undrade hur jag skulle klara av att ta hand om henne. Skulle jag fixa att se till alla hennes behov? Skulle jag kunna ge henne trygghet? Skulle hon få vänner när hon började skolan? Tänk om hon blir mobbad? Tänk om hon blir sjuk?? Hur gör man? JAG ORKAR INTE!!

Tankarna snurrade och var överväldigande, på ett negativt sätt.

Jag tog hand om henne, gjorde vad jag skulle men hjärtat var inte riktigt med. Det kändes ju bara som världens jobbigaste pryl. Vad i helvete har vi gjort??

Det funkade bäst när Olle var hemma, men när han var iväg fick jag panik! Tänk om det händer honom något? Tänk om jag blir ensam med henne? Hur ska det då gå för henne?? En förälder och denne verkar ju vara helt knäpp i huvudet!! Domedagstankar, helt enkelt.

Egentligen var hon nog en rätt enkel bebis men det kändes inte så. Jag grät massor. Hade ångest när jag tänkte på att jag skulle vara ensam med henne efter sex veckor då han skulle börja jobba igen. Är så tacksam för att vi fick så många veckor tillsammans alla tre. När han väl börjat jobba frågade jag honom flera gånger varje dag när han tänkte komma hem för jag tyckte det var jättejobbigt att vara själv. Inte så att hon for illa eller missköttes på nåt vis, inte alls. Hon levde och frodades. Växte och utvecklades fint efter att vi övergått till ersättning på heltid. Det var bara en oro hos mig som jag inte riktigt kunde hantera.

Hon hade problem med magen och det kändes fruktansvärt att se henne ha ont, jag intalade mig att det iaf var en bra sak att jag kände så, eftersom jag kände mig känslomässigt avtrubbad i övrigt.

Det blev inte bättre av att jag förlorade min mormor där också. När man redan är känslomässigt uppfuckad är man inte riktigt rustad att hantera ytterligare bakslag.

När jag tittar på henne nu känns det främmande och långt borta att mina känslor varit så. Att jag inte alltid känt denna överväldigande lycka som jag känner nu. Att jag tyckte det var övervägande jobbigt att bli mamma. Nu är mitt hjärta med till 100%!

Vägen dit har dock gått via samtal och kemiska preparat. Så blir det ibland. Och det är visst inget fel med det, även om man känner sig som den sämsta människan nånsin.

Jag gick in i mammaskapet med en begynnande depression och den blommade ut efter förlossningen. Det sägs att rätt många nyblivna föräldrar drabbas, även män, men det pratas inte så mycket om det.

Jag hade nog tur, fick hjälp snabbt och mår redan så mycket bättre. Hade redan en samtalskontakt och fick snabbt komma tillbaka till henne när L var bara två veckor.

Men, jag mår så mycket bättre nu! Är dock färgad av allting och långt ifrån kapabel till att börja jobba som var min ursprungliga plan. Jag får se hur mycket jag fixar och ska ta det lugnt, babysteps.

Det är dock så väldigt svårt att prata om det, för man SKA ju inte känna nåt annat än rosa moln, sockervadd, sötgulligullmullenöh hela tiden! Gör man det är man ju en dålig mamma! Lägg till då att hon snittades ut så i vissa kretsar anses jag inte ens ha fött barn! Lägg till att amningen inte funkade. Sedär! Vad är jag för mamma egentligen? Psyket kan ju krascha för mindre! För guds skull, läs inte på nätet! Finns inga som är så hårda på andra kvinnor som just kvinnor! Rabiata amningsmafiosos och "kvinnor-har-fött-barn-i-alla-tider"-mantran upprepas tills man är beredd att hoppa framför ett tåg av mindervärdeskomplex!

Missförstå mig rätt! Livslusten har alltid funnits! Jag har kämpat för att må bättre och jag kämpar fortfarande för att nå ända fram! Har ju världens bästa sporre också! Lilla Lovisa som ger mig så mycket energi! Älskar henne gränslöst!

Allt som innebär att ta sig utanför huset tar dock mycket mer än det ger fortfarande och därför är jag rätt selektiv med vad jag tar mig för. Just nu är min prioritering att bygga upp mig själv, inifrån. Både bokstavligen och bildligt. Om man kan räkna "inifrån" som den innersta kretsen, familjen, och det inre måendet.

Är så tacksam för min underbare, älskade livspartner som stöttar mig i detta, dag och natt! Vet inte var jag varit utan honom! Han är mitt allt och jag är så lycklig som har honom i mitt liv, i Lovisas liv!

Nu kör vi! The only way is up!!