.. som inte riktigt var som man är van att se dem.. Det var något som fattades.. Livet.
Men det såg ut som att han sov. Han såg precis ut som när han gör det. Det som fattades var bara snarkningarna.. Och värmen. Han var iskall. Han frös nog.. Stackars lilla pappa.. Men jag är säker på att han har det mycket bättre nu, var han än befinner sig..
Jag vet att han sitter nånstans och tittar på oss, och jag hoppas han ler åt all galenskap som passerat i helgen.
Nu har allting lugnat sig dock, tack å lov! Jag vill också få slappna av och sörja. men det är alltid nån anledning till att man inte kan, man måste hålla koll på nåt.. Men jag antar att det kommer..
Kan du inte hjälpa mej komma på hur du ville ha det? Ge mig musiken.
Saknar dej, pappa..
Du fattas mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar