Jag kan inte fatta att det gått fem år sedan den jävla, jävla, jävla cancern tog min pappa ifrån mig. FEM ÅR!!
Jag tittar ut och påminns hela tiden. När det börjar bli grönt på träden känns det skitjobbigt eftersom, ja dt började bli grönt på träden ungefär då när han var så dålig att han satt i stol men rullades ut så han fick ta sig en rök eller två.
När kalendern visar "maj" tänker jag "Nej, förihelvete, inte nu igen!" och vet att jag kommer vara sjukt knäpp, bergådalbaneig och mest lessen i hjärtat mest hela tiden. Jag kan inte förstå! Vill kanske inte heller.
Fan, såg framför mig att det skulle kännas skönt efter att ha skrivit av sig, men det verkar få fel effekt. Bajs åt det också!!
Jag tyckte ju att jag klarade av dagen bra!! Nu får jag gå och sätta mig på toaletten och styra om sminket istället, tack gode gud för L'oreal, double extension beauty tubes iaf! Och att jag har en liten kajal i väskan.
Här kommer iaf en låt. Jens sjöng den på begravningen.
Saknar dej, paps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar