Så. Hemma igen. Det är skönt. Lägenheten påminner mig om en massa saker jag borde. Dock gör jag dem inte. Jag städar inte. Jag packar inte. Jag diskar inte. Jag gör ingenting. Det är rätt jobbigt det med. Min apati är överväldigande.
Bröllopet var vackert. Klänningen var den vackraste jag sett. Paret var så fina. Fredagskvällens mys och lekar var roliga. Kanske mest för att mitt lag spöade skiten ur alla de andra, och man lärde känna människorna som var där. Hela lördagen gick jag och var nervös. Det var alldeles jobbigt. Mest nervös för att jag på något sätt skulle sabotera dagen för dem genom att misslyckas med någon av uppgifterna jag blivit tilldelad. Det gick dock bra. Det var en märklig känsla att bara vara gäst på bröllopet. Har aldrig, aldrig varit på ett bröllop där jag inte deltagit som musiker också, eller bara. Det gjorde inte under för mitt sjf måste jag säga. Fick försöka tänka på nåt annat. Märkligt, det handlar ju inte alls om mig. Jag är nog lite knäpp. Skönt att bara ta det lugnt dock.
Men myggen! Har aldrig blivit så myggbiten tror jag!! Kliar och kliar överallt! Man blev till och med biten på dansgolvet även om man shakeade som en tok! Illa!
Brunch med gästerna dagen efter. Hoppas de gillade presenten. Paketet fick lite uppmärksamhet iaf. Barnen gillade grodorna och det togs kort på det! Ett - noll till oss!
Dock lämnade jag helgen bakom mig med en tung fråga. Hur genomför man ett bröllop där man inte blir påmind om att en person saknas? En person med vissa förpliktelser? Ingen annan kan fylla den rollen vilket gör att det helt tydligt kommer saknas någon. Vem är förste talare? Jag vill inte tänka på det. Får förlika mig med tanken på att det måste bli något helt annorlunda. Någon som har något förslag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar