Tittade på webbisbilden på Lovisa på Ackis hemsida och blev alldeles ledsen. Hon är världens vackraste, finaste, underbaraste bebis men jag sörjer att jag var så ledsen. Att den första tiden är så svart, så kantad av tårar och jobbighet. Att jag inte "fick", "kunde" vara glad och låta mig överväldigas av det stora. Att jag bara var så fruktansvärt ledsen så länge. Det tog så lång tid innan jag kunde glädjas åt detta mirakel som hon är.
Jag sörjer den första tiden. Ja. Det gör jag.
Nu njuter jag av varje sekund med henne. Lägger mig tätt intill när vi ska sova, bara för att få höra hennes andetag, känna hennes doft. Stryka henne över den mjuka armen, känna de små fötterna som fortfarande är fulla med bus trots att resten av henne sover. Jag älskar henne och kärleken är gränslös och förstummande. Men samtidigt är det extremt jobbigt eftersom jag påminns om hur det var.
Alla känslor, alla anklagelser man riktar mot sig själv, varför tänker man si, varför känner man så, varför känner man INTE så, osv.
Det ligger väldigt långt borta nu men ändå så smärtsamt nära.
Jag kommer aldrig få tillbaka den första tiden, och det sörjer jag, men jag är tacksam för all tid jag får med henne och har framför mig tillsammans med den underbara människan.
Näe. Nu måste jag sluta. Den där svullnaden hade ju gått ner nästan helt. Nu kommer jag få två gråtsvullna ögon imorn istället. Ska upp till mor(mor) och lämna katterna eftersom vi åker till London på måndag. Lovisas första flygtur! Har jag nämnt att jag hatar att flyga?
Lovisa - Mamma älskar dej! Glöm aldrig det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar