Idag är dagen för din begravning. Det är så himla svårt att förstå att du inte finns hos oss längre. Att du inte är ett telefonsamtal borta.
Jag kan fortfarande höra hur du lät när du ringde. Hur du lät när vi talades vid den sista gången. Det var några dagar efter din födelsedag. Jag ville höra om kortet vi skickat kommit fram. Det hade det. Fast lite sent. Du frågade hur det var med Lovisa och sa att du så gärna ville komma på dopet men att du inte skulle orka för din onda fot. Du blev glad när jag lovade att vi skulle komma upp och hälsa på strax därefter istället så du skulle få träffa henne. Ditt första barnbarnsbarn. Du var noga med att fråga hur jag mådde och berättade hur du själv känt det när du fick ditt första barn, min mamma, Lovisas mormor.
Jag tror inte på att du ligger där längst framme i kyrkan i en kista. Jag vill inte tro att du slutar så. Jag tror att det bara är ditt skal. Du har redan vandrat vidare till något ställe där du inte längre har ont eller besväras av krämpor. Jag tror att du vakar över oss alla och tittar till oss när vi behöver det som bäst. Jag tror att du vakar över mig och Lovisa och ger oss en liten mjukare väg att vandra på.
Jag tror också att du återförenats med dina väninnor och att ni dricker röd sockerdricka och pratar en massa minnen. Kacklar.
Jag tror att du är ledsen för att vissa saker är som de är. Det är dock inte ditt fel. Människor är som kugghjul, vissa passar helt enkelt inte ihop hur mycket man än försöker. Vissa människor är helt enkelt av en annan typ...
Vi skulle komma och ta farväl av dig ensamma, efter ceremonin för att inte "störa". Allt var klart men så blev det inte. Vädret ställde till det för oss denna gång.
Det gör mig ledsen på samma gång som jag vet att ett symboliskt farväl är bara det, symboliskt. Du finns inte där. Du finns här, hos mig, i mitt hjärta. En del av dej finns i Lovisa och en del av dej finns i tavlan du broderat som hänger över hennes säng och en del av dej finns i hjärtat som morfar gav henne i dopgåva. Ditt hjärta.
Jag lovar att jag ska lära Lovisa saker du lärde mig. En sak jag minns speciellt är ett spel. Ett väldigt enkelt men roligt spel. Det hette Jakobs stege. Jag lovar också att leka detektiv med henne och att hon tidigt ska få lära sig vad en slasktaare är och vad den har för funktion.
Älskade momme. I mitt hjärta.
P.S Hälsa pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar